Byarna och folket
De byar som nåtts av missionens arbete under de många år som gått sedan invigningen 1952 har idag en befolkning på ca 60 000. Cirka 70% av dessa tillhör stamfolken santaler eller paharias – två urbefolkningar med var sitt språk. Santalfolket utgör den största homogena urbefolkningen i Indien med en population på ca sju miljoner människor utspridda i fem indiska stater och flera grannländer. De flesta av dem, som vi arbetar bland, lever av sina risskördar, från fält som brukas på ett traditionellt vis. Tilläggsnäring kan vara korgtillverkning, smide och reptillverkning. Nästan alla hushåll är starkt beroende av jordbruket. Dock får bara 15% tillräckligt från sina fält för att klara sin familjs årsbehov. Åtta av tio familjer får bara en risskörd, under regnperioden, dock får en fjärdedel av dessa också en andra skörd av senapsfrö som används för att göra matolja.
Bristen på mat tvingar 80% av familjerna in i skuld och/eller migration till gruvindustri eller skördearbete hos större godsägare, vilket gör att familjer splittras. Detta har successivt förändrats till det bättre i ”våra” projektbyar. Samtidigt har tillgången till myndigheternas välfärdsprogram, som garanterar ransoner, arbetstillfällen och olika utvecklingsprojekt också förbättrats. Läs- och skrivkunnigheten är fortfarande mycket låg, männens 32% kvinnornas 16%. Analfabetismen utsätter människor än mer för exploatering.
Landskapet och naturen
Santalernas landegendomar är skyddade av lagen så att de inte kan säljas till icke santaler, men i praktiken sker detta ändå ibland. Santalledare ser detta som en stor fara för santalfolkets identitet och fortsatta existens. Nya exproprieringslagar hotar alltmer deras land – just nu hotas deras obrukade landegendomar av både statliga och privata intressen.
Där santalerna i vårt område nu bor fanns tidigare stora skogar och folket var både jordbrukare och jägare men skogarna har skövlats, vilket också de själva har bidragit till. Det mesta av urskogen är borta till förmån för risfält. Mycket mark har också blivit oanvändbar och trädplantering är nu en stor nödvändighet.
Boskapen utgör ett kapital som säljs i nödlägen. Själva äter santalerna varken ko eller get annat än vid högtider. Alla hushåll har höns, men eftersom äggen är inkomstkälla som säljs på marknaden är de alltför dyrbara för att ätas hemma. De flesta äter till vardags enbart ris och dal (linsstuvning) och i bästa fall någon curry gjord på blad och örter. Just nu, i och med den nya lagen som förbjuder koslakt har korna tyvärr tappat i värde. Vi får se om den nya delstatsregeringen kan upphäva den lagen.
Kvinnorna
Traditionellt är kvinnans position underkastad mannens och kvinnor tar inte del i beslutsprocesser. Vid skilsmässa har kvinnan inte rätten till sina barn eller ägodelar. Hon står traditionellt utan egen ekonomisk status. Kvinnorna är utsatta för både social och ekonomisk orättvisa. Så har det alltid varit. Detta är förhållanden som TRDP länge motarbetat genom upplysningsarbete och genom att söka stärka kvinnornas ekonomiska deltagande och ställning. Kvinnornas villkor har avsevärt förändrats i de många byar som haft TRDP s byprojekt.
Hälsotillståndet
Det har rått stor okunnighet till exempel om att förebygga epidemier. Traditionell läkekonst slår mycket ofta fel med svåra konsekvenser. Malaria har minskat, den allvarliga parasitsjukdomen leishmaniasis likaså. Tyfoid, diarréer, TBC, och mask, som leder till svår anemi, är ständigt närvarande.
Kommunens hälsovård gentemot byarna är mycket bristfällig. Klyftan mellan tätortens vård och dessa byars är stor. Denna svåra situation är dock på väg att förändras både i våra byar och på andra håll. Theodoricentrets informationsarbete, som uppmuntrar byborna att använda sig av och ställa krav på primärvården, är av allra största betydelse.
Läs vidare om våra byprojekt som tar tag i dessa problemområden.